En försommarvarm vardagseftermiddag och staden sjuder av liv. Musiken ljuder från den stora uteserveringen i parken intill och ett gäng idrottande ungdomar har just inlett ett uppvärmningspass och hoppar jämfota upp för Domkyrkans trappor.
Ett par, vars språk avslöjar att de förmodligen är turister, står på toppen av stentrapporna och rycker i domens dörrhandtag och konstaterar besviket att den är stängd. Men det är den inte. Till deras stora glädje är dörren inte bara stor, den är också enormt tung. Låst är den däremot inte eftersom Domkyrkan dagligen kan besökas klockan 9-18 och inträdet är fritt.
Paret slinker in med samma dörröppning bakom mej. In i en annan tillvaro. Där solens starka strålar byts mot mörker. Där den kvalmiga luften ersätts av en behaglig svalka. Där sorlet, tonerna och det höga tempot ger vika för stillhet och lugn. Av kyrkklockan, som med femton minuters mellanrum ljuder över stora delar av staden, hörs endast ett svagt klämtande.
Eftersom semesterhögsäsongen inte kört igång riktigt än, kryllar det inte av besökare. Å andra sidan finns det för det mesta gott om utrymme i en kyrksal som har plats för 900 personer och på höjden skulle rymma ett höghus med åtta våningar.
Ett par kvinnor sitter mellan bänkraderna och diskuterar. Någon tänder ett böneljus. Ett litet barn traskar omkring med en vuxen och tittar, stannar och pekar runtom sig. Flertalet mobiler halas upp och förevigar stundvis detaljer i högaltaret, stundvis de glasmålade fönstren. En grupp ungdomar tågar plötsligt genom kyrkan och ställer sig tålmodigt för att repetera inför en stundande konfirmation.
En våning upp tar sig två personer tid att betrakta föremålen i Domkyrkomuseet. Bakom vitringlasen finns upp till 700 år gamla föremål. Inventarier som bevarats från sekel till sekel medan andra förstörts i eldsvådor eller bortrövats i krig.
Den lågmälda språkväxlingen mellan personerna vittnar om att även de kan antas vara turister. De stannar extra länge vid skultpuren av den sörjande modern med sin döde son i famnen. “Pietà, västtyskt arbete, ca 1380-1400, ek”, det vill säga från den katolska tiden då den medeltida katedralen var relativt nybygd.
För oss Åbobor är Domkyrkan en viktig del av stadsvyn. Den finns, den syns och den låter lika trygt och majestätisk dag ut och dag in. Även ur ett byggnadshistoriskt perspektiv anses den vara ett av Finlands mest värdefulla minnesmärken. Och det har den varit i hundratals år. Vissa av oss besöker Domkyrkan regelbundet i samband med kyrkliga förrättningar, andra lockas av intresse för kultur eller vill finna en plats att stilla sig.
Under sommarmånaderna spelas orgelmusik varje tisdag kväll klockan 20 och på onsdagar klockan 14 ljuder sommarmusiken. I samband med onsdagskonserterna ordnas också gratis guidning i kyrkan.
Det krävs dock ingen guide för att bekanta sig på djupet med Domkyrkan och dess gravkamrar. En virtuell rundvandring kan man till exempel göra hemma på sin dator eller i smarttelefonen på plats i kyrkan. Den ena guidturen presenterar kyrkan och dess detaljer och kapell och tar besökaren med på en tidsresa genom sju sekel i Finlands historia. Den andra fokuserar på de medeltida gravkamrarna i valven under kyrkgolvet.
Visste du att
- Domkyrkan invigdes 17.6.1300
- Kyrktornet är 90 meter högt
- Tolvslaget från Åbo domkyrka sändes första gången för 80 år sedan (19.6.1944) av Rundradion, dagens Yle
- Orgeln är 14 meter hög och väger 15 ton (lika mycket som 10 personbilar)
- Orgeln har 6057 pipor
- Under golvet har över 4500 avlidna begravts fram till år 1784
- Totalrenoveringen av Domkyrkan ska inledas år 2026 och vara klar till Åbo stads 800-årsjubileum 2029