Men Tove Peltoniemi kan det här med bilar och motorcyklar. Hon har jobbat i branschen, sålt reservdelar, motorcyklar, mopeder och fyrhjulingar och hon har ägt många bilar. Blir det problem skruvar hon gärna själv så långt det går.
Just nu är det en mörk BMW som står i garaget under Aurelia. Den har hon haft i fyra år, en lång tid enligt henne.
– Förr bytte jag varje halvår.
Hur kom det sig att du hamnade bakom dator och skrivbord i Åbo svenska församling?
– Det var min mamma som tipsade och jag nappade på. Då hade jag studerat och jobbat på finska i tio år, så det blev lite av ett språkbad för mig till en början. Nu har jag suttit här i 14 år.
Det är tydligt att hon trivs. Och farten kommer till nytta när man ska hålla många bollar i luften samtidigt.
– Jag tycker alldeles för mycket om mitt jobb för att ens tänka på att byta. Det finns mycket att lära sig fortfarande, det här är inget kontorsjobb där du sitter i din box mellan åtta och fyra. Det är ombytligt och varierande och jag kan själv påverka mitt jobb. Flexa och distansjobba vid behov.
– Man tror ju ofta att man kan allt efter ett år i jobbet. Men här har jag tre olika år att hålla reda på: kalenderåret, kyrkoåret och skolterminerna. Vi samarbetar mycket med skolorna.
Mycket har förändrats under de fjorton åren. Världsläget är ett annat, nya har kommit till i personalen. Allt påverkar verksamheten. Hon jobbar 50 procent som församlingssekreterare, 50 som informationssekreterare. Det innebär att hon är församlingsrådets och kyrkoherdens sekreterare, sköter bokningar, annonsering, kontoför räkningar och gör dagligt administrativt arbete.
– Det är omväxlande dagar, varierande uppgifter. Det är femte församlingsrådet under min tid och också många anställda i församlingen har bytts ut. Men vi har ansvariga för olika verksamheter, du är aldrig ensam i det du gör utan vi bollar uppgifter och lösningar tillsammans.
Hon sköter också kommunikation på sociala medier och håller handen över församlingens hemsida. Den broschyr med församlingens program som ges ut varje höst och vår bär hennes signatur. Ett uppdrag hon tycker mycket om.
Inom samfälligheten har de kommunikationsansvariga regelbunden kontakt med varandra. Två gånger om året träffas man dessutom inom Borgå stift för att dryfta gemensamma frågor och ibland möts anställda från hela kyrkan i Finland.
– Givande dagar, som uppdaterar oss om jobbet och ger chans till kontakt och diskussion med andra som har liknande uppgifter.
Pandemitiden var en stor utmaning.
– En stor del av arbetet var kriskommunikation. Det kräver flexibilitet, snabba ryck och en hel del krafter. Men vi klarade det som ett team med stöd av varandra. Då hade jag känslan av att ha lyckats.
Annat hon är speciellt glad över är Vardagsrummet i S:t Karins, som församlingen ordnar i samarbete med Folkhälsan i S:Karins, Marthaförbundet och Röda Korset. Det har blivit en fin liten gemenskap.
En sak hon gärna skulle förverkliga igen är ett hundläger.
– På hösten 2011 ordnade vi ett hundläger på Iniö, då vi också firade gudstjänst vid danslaven i Jumo. Det var så fint, många hundar var med. Om det är nåt jag drömmer om så är det ett hundläger igen.
Iniö är en fast punkt, även om familjen bor i S:t Karins. Alla lov, alla somrar, har hon tillbringat på holmen i Iniö. Under coronan kunde hon jobba därifrån och den möjligheten finns fortfarande vid behov.
Jag undrar om hon kopplar av där. Hon svarar med ett skratt.
– Det är ju ett arbetsläger, alltid något att fixa. I sommar ska bastun renoveras. Vi odlar potatis, grönsaker och örter. Och hjortarna gillar allt. Men visst stickar jag lite mellan varven.
– Iniö är total motvikt till datordagarna i stan. En morgon när jag steg ut på terrassen låg där en hjort och sov.