”Han är sin mors son” brukar det heta, men när det gäller Filip Schauman och Johanna Quiroz-Schauman är det tvärtom.
– Jag är nog min sons mor, skrattar hon, och syftar på att det är han som introducerat henne till församlingslivet med resultatet att de båda nu är invalda i Åbo svenska församlings församlingsråd.
De ställde båda upp för första gången, på samma lista, och båda blev invalda. Filip dessutom till gemensamma kyrkofullmäktige.
Ingen av dem var tidigare särskilt regelbundna kyrkobesökare. Det var först efter Filips skriftskola som de båda aktiverade sig.
– Första advent 2019 var vi första gången tillsammans i kyrkan, säger Johanna.
För henne som ursprungligen kommer från ett katolskt land där religion är en del av vardagen på ett helt annat sätt än här kändes det trevligt att komma tillbaka till ett religiöst sammanhang.
Hon deltar bland annat med i ÅSF:s flyktingverksamhet och är med i en av församlingens gudstjänstgrupper, där man får hjälpa med att bära korset och ljus vid processionen, läsa bibeltexter och förbönen och assistera vid nattvarden.
Filip gick hjälpledarutbildning efter skriftskolan och har skött musiken vid många av församlingens tillställningar. På hösten i nian gjorde han sin prao med församlingens kantor och följande vår fick han öva i församlingshemmet. Numera vikarierar han vid behov som kantor till och med vid gudstjänster i Domkyrkan.
Han studerar vid konservatoriet kvällstid och siktar på kyrkomusik vid Sibeliusakademin när gymnasiestudierna är över.
– Att kandidera i valet var ett sätt att stöda församlingen, eftersom den har stött oss, säger Johanna och tänker på coronavåren och vad musikövandet i Aurelia betydde för Filip. Själv lärde hon känna nya människor under coronan via församlingen. Den fyllde en viktig funktion även då.
De har båda samma förväntan på det nya förtroendeuppdraget. Deras syn på församlingens verksamhet och framtid löper i liknande banor: att hålla församlingen livskraftig och öppen som nu, att fortsätta välkomna alla och uppmuntra till delaktighet. Ha fingret på tidens puls, som biskop Bo-Göran Åstrand sa vid biskopsvisitationen.
Båda vill behålla den verksamhet som nu finns för olika åldersgrupper, ingenting behöver skalas bort. Barn, unga, unga vuxna, seniorer – alla har sin plats.
För att ytterligare bredda vyerna skulle Filip gärna satsa ännu mera på unga vuxna, det är många som i dag inte riktigt hittar sin plats efter skriftskolan.
– Här finns till exempel många studerade, som kunde fångas upp genom att göra verksamheten för unga vuxna ännu mera mångsidig och mera synlig.
Johanna skulle gärna utvidga utbudet för dem som är förbi den hektiska småbarnstiden och vill göra något meningsfullt kvällstid, något som inte är anknutet till jobbet.
– Retreatverksamhet och pilgrimsvandringar är också sådant församlingen nu satsar på och som jag tror och hoppas på att ska växa. Men också små grupper av frivilliga som hjälper ensamstående eller äldre med praktiska saker behövs.
Diakoniarbetet inom församlingen har fått hennes välfärdsbubbla att spricka. Församlingens verksamhet är starkt förankrad i diakonin, men behovet tycks bara växa.
– Jag har därför en liten dröm att vi församlingsmedlemmar kunde hjälpa mera via frivilligarbete.
Mor och son verkar överens om det mesta. Men en sak skiljer dem åt: musiksmaken.
– Filip är mera traditionell, tycker Johanna, medan jag är mera öppen för nya vindar och förslag.
– Visst diskuterar vi livligt ibland, mest detaljer, säger de båda. Men i det stora är vi på samma linje. Och vi ser fram emot att vara förtroendevalda tillsammans. Det känns fint.