Samma oro delas av dem som kontaktar henne för att få hjälp och stöd.
– Redan i fjol hade många frågor om hur de skulle klara sig. De har skurit ner på allt så att de nätt och jämnt klarar sig. Vad händer om det ytterligare skärs i bidrag och understöd?
En person med medelinkomst kan kanske pussla och spara någon tia till, men 100 euro mindre i bostadsbidrag är förskräckligt för en som inget har att pussla med.
Markkula är rädd för hur de drabbade kommer att må när nedskärningarna blivit vardag.
Det finns ensamförsörjare som ser sig tvungna att jobba i skift även om de har barn i dagisålder eller som just börjat skolan, arbetslösa som aktivt söker jobb men inte får, sjuka som inte kan jobba.
Var ta pengarna när man redan skurit ner på allt?
– Visst blir man frustrerad säger hon. Våra ekonomiska resurser inom diakonin är desamma som tidigare, de har inte ökat. Men vi lyssnar, pratar, försöker hitta vägar vidare. Konkret kan vi ge köpkort för mat några gånger i året, vi samarbetar med Kaarea som delar ut överbliven skolmat, vi har listor på ställen som delar ut mat eller serverar billig lunch och vi kan ge betalningsförbindelse till samfällighetens Karderoopi, som delar ut kläder och husgeråd. I vissa enstaka nödsituationer kan man få hjälp med till exempel en räkning, men det är inget som ges regelbundet för att klara vardagen.
Bland det allra viktigaste är att lyssna.
Agneta Markkula, diakon: Bli inte ensam med tankarna. Ta kontakt innan det blir övermäktigt.
Församlingen har en samtalstjänst där det finns tid att prata i lugn och ro och tillsammans med diakonin kan man fundera på hur man lägger upp ekonomin eller bara prata igenom problemen.
– Oron lättar ofta efter en stund. Även om vi inte kan lösa alla problem märker vi hur viktigt det är att inte bli ensam med ångesten. De som klarat av att gå vidare vittnar om hur betydelsefullt det är. ”Tack att ni orkade lyssna på mig. ”Tack för hjälpen.”
Det lilla värdesätts. Det gör också att arbetet som diakon känns värdefullt.
En typisk hjälpbehövande finns inte. De som tar kontakt är barnfamiljer, ensamstående, äldre, studerande. Vi kan alla någon gång hamna i en situation där vi behöver stöd. Under senare tid har antalet studerande som kontaktar diakonin ökat, men också sådana som tidigare fått hjälp kommer på nytt.
Agneta Markkula hoppas på en sak: att skam inte längre ska finnas i den hjälpbehövandes vokabulär. Så många andra stigman har bleknat, alla drabbas någon gång av svårigheter, vem som helst på gatan kan vara en av dem som behöver stöd. Att be om hjälp är ett sätt att visa sig själv respekt.
Hon minns en som hade bokat tid till diakonimottagningen, men kände sådan ångest och skam att hen kvällen innan övervägde att hoppa ned från balkongen i stället.
– Bli inte ensam med tankarna, säger hon. Våga ta kontakt innan det blir riktigt besvärligt.
Detsamma säger en ensamstående mamma, som fått hjälp via diakonin. Hon har två barn som hon tills nyligen skötte hemma, levde på hemvårdsstöd, sparade och trodde det skulle räcka. Men besök till läkare, tandläkare och medicinräkningar blev det extra som stjälpte lasset. Det fanns inga pengar över.
– Jag vakade flera nätter och funderade. Finns det nåt jag ännu kan göra, något att spara på? Månne jag ändå klarar mig på nåt sätt?
Hon drog ut på det, men sökte slutligen hjälp. Högen av räkningar hade vuxit sig för stor.
– I dag hoppas jag att jag hade bett om hjälp tidigare, men det finns nånstans i vår kultur att vi ska kämpa och vi ska klara oss. Och så är man ju rädd om sina barn, vill inte att de ska stämplas.
Församlingens träffar för ensamstående föräldrar har hjälpt henne inse att hon inte är ensam. Det finns många andra som också sökt hjälp.
Till dem som grubblar över sin situation säger hon: Våga be om hjälp. Vänta inte för länge.
Till beslutsfattarna säger hon: Lyssna mera på ensamstående föräldrar. Varje nedskärning i bidragen berör extra mycket eftersom vi inte har någon att dela dem med.