björn vikström

För Björn Vikström är det självklart att kyrkan engagerar sig i samhällsfrågor. Det hör till kyrkans väsen, säger han. Det är inget kyrkan kan välja eller välja bort. Det handlar om hur kärleken förverkligas både på individplan och på samhällsplanet. Hur tar vi hand om varandra och vår värld, om människan och miljön?

Lösenordet är hopp – ett julevangelium för vår tid

Svenska sidan | 13.12.2023 | Lilja 12/2023

Text: Siv Skogman | Foto: Jussi Vierimaa

Ukraina och Gaza, oroshärdar runt om i världen, osäkrare tider mentalt och ekonomiskt här hemma, klimatförändringen. Känslan av att vi vet ungefär vad som borde göras, men vi gör alltför lite. Förtvivlan och vrede.

Mot den bakgrunden ber jag Björn Vikström, ÅA-professor i systematisk teologi och före detta biskop, formulera ett julevangelium för vår tid.

Han ger oss hoppet.

– Det julevangelium vi kanske alltid har behövt, men som vi känner särskilt behov av just i år, är hopp. Hopp om ljus i mörkret. Det är bra att komma ihåg att det ursprungliga julevangeliet också uppkom i en situation som verkligen var mörk. Den tidens Palestina var ockuperat av ett grymt imperium, romarriket. Det fanns väldigt litet av frihet och mänskliga rättigheter. I den bemärkelsen är behovet av hopp och ljus bestående, men i den enskilda människans liv och i världsperspektiv är behovet ibland starkare än annars. För många känns behovet särskilt tydligt just i år.

Men vad är hopp? Vilket är det hopp vi behöver?

Han ser en skillnad mellan optimism och hopp.

 – Optimism är oengagerad hållning, tron att det ordnar sig till slut, medan hopp är mera knutet till handling och erfarenhet. Vi behöver ett hopp som är förankrat i erfarenheter av och berättelser om att det varit möjligt att påverka i positiv riktning, i smått och stort. Jag tror också att vi behöver exempel på människor som gjort skillnad, som Jesus i många människors liv, också efter sin tid på jorden.

Men när problemen tornar upp sig har vi en tendens att tycka att det i praktiken inte spelar någon roll vad vi gör, vi är bara droppar i havet. Som liten aktör tycker vi oss inte kunna påverka till exempel klimatpolitiken. Det är så stora frågor. Vi skyller på ekonomiska konjunkturer, på världspolitiken.

Ett fatalt resonemang, tycker Vikström.

– Det tar ifrån oss vårt värde och vår status som moraliska subjekt. Om vi ger sken av att det inte spelar nån roll hur vi lever kan vi ju fråga oss om det överhuvudtaget finns nån mening med att vi finns till, med livet. Största hotet mot hoppet är uppgivenhet, fatalism.

Vi behöver tvärtom övertyga varandra om att det faktiskt gör skillnad hur vi lever, vilka val vi gör, påpekar han.

– Vi lever i samverkan med andra, det är så vår identitet formas, i ett ömsesidigt beroende till andra människor och till naturen. Det behöver vi bli påminda om på nytt och på nytt. Vi kan göra nånting för att göra den här världen bättre och vi har också ett ansvar att försöka göra det.

Vad vi gör är sedan beroende på vilket inflytande vi har, men våra val i vardagen har betydelse, hur vi lever och vad vi gör när vi går till valurnorna. Det är viktigt för att känna att ens liv och val har konsekvenser och betydelse. Att man är ett moraliskt subjekt.

Han återkommer till exemplets makt och att kunna verka tillsammans. Det kan skapa hopp.

– Det sägs ofta att vi är så individualistiska, så materialistiska i dag, men samtidigt finns det många uppmuntrande exempel på hur människor ställer upp för varandra när det verkligen gäller. Det kan många vittna om som drabbats av motgångar i livet. Att få läsa och höra om människor som i sin vardag kunnat bidra till en positivare utveckling ger hoppfulla signaler, skapar känslan av att inte vara ensam.

Han ser hopp också i det samhälle som allt mera präglas av nytto- och marknadstänkande, ett samhälle där mänskovärdet riskerar hamna i kläm och omformas till kalkyler av input/output.

 – Jag tror att ett hoppfullt drag är de människor som till exempel i sitt yrkesliv vägrar gå in i effektivitetstänkandet och envist och trotsigt fortsätter agera som människor, inte som spelknappar i ett system av public management. Vi ska uppmuntra varann att våga vara obekväma, se människan i dem vi kommer i kontakt med.

Inför julfirandet påminner han om att det bakom all kommersialism som ofta präglar julen finns många möjligheter att ge varandra hopp. Det kan ske genom små dagliga gester, enkla ting som att skicka överraskande julhälsningar, titta in hos varann, komma ihåg varann.

Ta hand om varandra helt enkelt, däri ligger mänsklighetens kärna. Och hoppet.

MITÄ TYKKÄSIT JUTUSTA?

Kiitos, että autat meitä kehittämään lehden sisältöä.