Kolme nuorta naista kädet toistensa kaulalla.

Via församlingens ungdomsverksamhet knyter Zoup Porres, Liv Ellmén och Tintin Ekelund kontakt med unga från andra delar av Finland.

Församlingen är deras ”safe space”

Svenska sidan | 26.04.2023 | Lilja 4/2023

Text: Siv Skogman | Foto: Jussi Vierimaa

Ett ymnighetshorn kallas Åbo svenska församlings verksamhet för barn och unga i församlingens 100-årsskrift som utkom i fjol. Avsnittet om barn och unga var det överlägset mest omfattande i boken och behandlade allt från knattekyrka och babyrytmik till läxpark, ungdomshåla och aktiviteter för unga vuxna.

Församlingen har redan i många år haft barn och unga som tyngdpunkter. Varje vardag hittar man program för målgruppen och söndagar har man barnhörna i samband med gudstjänsten.

Myssofforna fylls, från köket sprids dofter av mat och bakverk, musiken ljuder, man leker och sjunger, spelar kort och brädspel.

Ungdomshålan på tisdagar är chillande, spelande, samtal och samvaro. Det är mycket skratt men det finns också tid för lugn och diskussioner om det som upptar ungas tankar: framtid, skolstress, mobbning, illamående, utanförskap.

    För Zoup Porres, Tintin Ekelund och Liv Ellmén är församlingen i första hand trygghet, ett ”safe space”. De är alla 15 år gamla. En definierar sig som trans, en som icke-binär, alla har de erfarenhet av att vara annorlunda, av ryktesspridning och av att sticka ut. I församlingen har de hittat ett ställe där de känner att de får vara precis den de är.

    – Terapi, själavård, trygghet, svarar Liv på frågan vad församlingen kan ge. Man mår bättre, känner sig helt enkelt accepterad här, säger hon.

     – Bara att prata med Sofia, ungdomsprästen, är en stor lättnad när man behöver reda ut sina tankar, säger Tintin. Här känner man att ens identitet accepteras. Det är lättare än att gå till terapeut eller psykolog.

     – Man känner sig bekväm med de flesta, instämmer Zoup. Det känns som att de respekterar oss, de kan tala med oss och vi med dem, säger han.

Alla tre nämner skriftskolan och ungdomshålan som viktiga ingredienser i förhållandet till församlingen. I synnerhet skribalägret var betydelsefullt.

     – Där fanns någon att prata med, någon som drog mig med, som fick mig att bli aktiv och kanske hitta någon annan som jag, säger Zoup.

     Liv berättar att hon var jättenervös inför lägret, rädd att hon skulle bli utanför som så många gånger förr. Men stämningen var accepterande. Man ville ha alla med, säger hon.

I dag går de alla hjälpisutbildning för att kunna fungera som hjälpledare vid kommande skribaläger.

    För Tintin är det viktigt att ha hittat en plats där man känner sig välkommen. Där man vågar säga sin åsikt, vågar bemöta andras åsikter.

    – Det känns så ofta som att man är spiken som står ut och som ska hamras ner. Så är det inte här, säger hen. Man känner att man har rätt till det liv som är ens eget.

Visst finns det ibland grus i maskineriet. Det kan höras elaka kommentarer, även om majoriteten i församlingen är accepterande.

     – Många vuxna kristna har svårt med hbtq-frågor, men att också många unga har det gör en nedstämd, säger Tintin. Därför känns det tryggt när aktiva inom församlingen signalerar att det är okay att vara sig själv här.

Också möjligheten till kontakt med unga utanför den lilla bubbla Åbo utgör är viktig. Man träffar folk från skärgården, far på ungdomens kyrkodagar där man lär känna människor med olika bakgrund från hela Svenskfinland, utan press på att försöka passa in.

   Alla tre tycker att de lärt sig mera om kärlek till andra människor via församlingen. Mera än om direkt tro och kristendom handlar det om att vara en god människa, en god medmänniska.

Ungdomshålan tisdagar klockan 14.30–18.30 i Aurelia, andra våningen.

MITÄ TYKKÄSIT JUTUSTA?

Kiitos, että autat meitä kehittämään lehden sisältöä.