Anhörigvårdare Gurli Nikko

Skratt och gråt är lika nära i anhörigvårdarens vardag 

Svenska sidan | 31.03.2022 | Lilja 3/2022

Text: Siv Skogman | Foto: Timo Jakonen

Det är den dagen i veckan när hon har tid för sig själv. Mannen, som hon annars tar hand om dygnet runt, har program på servicehuset Hemmet.

Medan han har sällskap där skall hon hinna med mycket hon tänkt sig. Men sex timmar går snabbt. 

– Jag tycker att jag knappt hinner märka att det är tyst i lägenheten förrän dagen har gått, säger Gurli Nikko

Hon är en av cirka 350 000 närståendevårdare i vårt land. Tillsammans sparar de uppskattningsvis 3,2 miljarder euro offentliga medel per år genom att själva sköta en anhörig i stället för att personen skulle skötas på en institution. Endast omkring 50 000 av alla som vårdar en närstående har avtal med sin kommun och får en liten ersättning för det. Varför det är så finns det ingen entydig förklaring till. En del orkar inte med all den byråkrati som krävs, andra vill sköta saker på sitt sätt, men det finns också de som inte vet om sina rättigheter och vilken hjälp som finns att få. 

Gurli Nikko har avtal med Åbo stad, men hon har till exempel aldrig tagit ut de lagstadgade lediga dagar hon har rätt till. Hon vill inte lämna sin man ensam med främmande människor. 

– Vi har varit gifta i 63 år, aldrig varit ifrån varandra. Varför kulle vi vara det nu? Två gånger har vi tillsammans varit på kyrkliga samfällighetens lägergård Senaps. Det var vår semester. 

Hennes man Kaarlo, ”Kassu”, snart 94 år, har diagnosticerad droppfot vilket gör att han inte kan lyfta foten. Som yngre kunde han lyfta knät, men det blev långsamt sämre så att han sedan tio år tillbaka kan gå bara med stödskena. Utan den faller han. 

– Han ska opp på nätterna, man måste se till att han inte törnar mot något, inte faller. Hans ben ska smörjas, fötterna masseras, det ska vara droppar i ögonen, medicin vid vissa tider och mat på regelbundna tider. Jag varken kan eller vill lämna honom ensam. 

Andhämtningspauser är dagliga promenader med vänner hon fått i Suikkila där de bor. 

– Jag kände mig så välkommen här. Folk bjöd oss med till naturstigar, vi spelar ”mölkky” på sommaren. Det har blivit ett viktigt sammanhang för mig när många av vännerna är sjuka eller har dött. De har tagit mig med till rosenparken i Åbo, vi har plockat svamp och gjort kortare bilresor.  

Närståendecaféet är också en viktig möjlighet att vädra sina tankar, prata om problem och få nya idéer för vardagen. Det ordnas en gång i månaden i samarbete mellan Åbo svenska församling, Folkhälsan och Egentliga Finlands Minnesförening. 

– Där finns mycket empati, säger hon. Vi kan vädra våra sorger och bekymmer, prata om både det goda och det mindre goda, koppla av en stund och få råd om praktiska saker och byråkrati. 

Att en vinter som denna ta sig ut tillsammans är svårt. 

En rullator hjälper föga i snömodd och drivor även om han har stöd. Fotstödet är dessutom gjort av ett material som snabbt blir kallt, så han fryser lätt om fötterna. Hon har kämpat för att få taxisedel men hittills utan resultat. 

– Ska vi till centrum och köpa byxor åt honom kostar det 40 euro, ska vi hälsa på dottern här i Åbo blir det också dyrt. Vi skulle gärna vandra på Runsala när vädret tillåter, men då måste vi först ta oss med buss till centrum, sedan byta till Runsala. Det är besvärligt att kliva i och ur bussarna med rullator och farligt när bussen ibland startar innan du hunnit ut. Taxi skulle vara en stor lättnad. 

Det är enda gången hon låter besviken. 

De har båda genomgått flera operationer, hon har själv diabetes. 

– Vi har aldrig bett om något annat än lite taxihjälp, men det tycks vara omöjligt. 

På bordet ligger en bunt broschyrer som lockar med aktiviteter för anhörigvårdare. Men hon vill inte springa på evenemang, hon behövs hemma. Det hon önskar är hjälp med taxi då och då. 

Hon sitter i deras vackra hem med utsikt över trädtopparna. Långt borta ser man kyrktornen i Åbo. Väggarna pryds av målningar, som det visar sig att hon själv har gjort. Hon har också själv tapetserat, spacklat och målat hela lägenheten. 

Var tar hon kraften i vardagen, undrar jag. 

– Det är österbottnisk sisu, skrattar hon. Vi var en stor familj och det var jag som tog hand om småsyskonen, såg till att vildbasarna hölls vid liv. Jag är van vid ansvar. Jag har lika lätt för att gråta som att skratta. 

Hon är 86 år gammal, har bott och arbetat som frisörska och ritare i både Sverige och Finland, hon har sett livets många schatteringar. Jag undrar om hon har någon önskan kvar för egen del? 

– Jag har rest tillräckligt, trivs bäst hemma. Det jag önskar är att jag själv får vara frisk och orkar ta hand om min man. 

Närståendecafé på Folkhälsans Kvartersklubb, öppet för alla som tar hand om en anhörig hemma eller stöder någon på ett boende. Vårens sista träff 29 april. Mera uppgifter eva.bjorkqvist@folkhalsan.fi eller carita.eklund@evl.fi  

MITÄ TYKKÄSIT JUTUSTA?

Kiitos, että autat meitä kehittämään lehden sisältöä.